carinaannahalling

Den till synes underbara dagen med två lektioner på schemat började bra. Inte kunde jag ana vad som komma skulle. Tänkte som den hurtbulle jag är gymma under sovmorgonen, men sekundern jag öppnar den tunga glasdörren till Friskis känner jag en alltför välbekant känsla. Näsblod. Fort som faaaan till toaletterna. Sittandes i 40-min på golvet somnade jag nästan. När jag tror det värsta är över och känner ett liten litet hopp om att jag kan kan träna ändå och börjar byta om- börjar det forsa ur andra närborren också. Ett par timmar och mycket blod senare var jag hemma igen (och ett nästan klart pedagogik-arbete). Jag hade återfått hoppet om utgång ikväll, ett perfekt slut på en annars förjävlig-helvetes-vecka. Efter att ha hängt upp tvätten som jag så omsorgsfullt startade imorse, beger jag mig uppför trappan med en gyllene kopp kaffe i handen- helt oskyldigt. Men då. Plötsligt rullar jag nerför trappan igen och koppen flyger ur handen. Nu kommer jag definitivt inte kunna ha mina minimala rosa sidenshorts på gymmet, men blåa ben. Tro mig- det gör ONT. Några dl tårar senare sitter jag här och bygger upp hoppet om utgång.